Dans med svåra steg

Min resa med autism, epilepsi, ADHD och IF i familjen

Vi gjorde ett försök till att tillsammans titta på Barnens fyrverkeri kl17 på nyårsafton. På väg dit är det som Linus minne från i fjol kickar in. Då fick han ångest och panik över att jag skulle se raketerna. Jag fick INTE se. Han och Jocke skyndade därifrån medan Hannah höll för mina ögon till de var ögon synhåll.

Nu, på väg dit,  kommer tvångstanken tillbaka – som en blixt från en klar himmel. ”Mamma du får INTE titta”. En oro smyger sig på mig. Vi anländer i perfekt tid, fem minuter innan.  Jag hoppas hoppas,  men när alla förväntansfullt börjar räkna ner, får Linus panik igen.  ”Titta inte,  du får INTE titta mamma!!!”.

Tänker två sekunder.  Sätta gränser för hans tvång och hantera meltdown i folkhavet… eller vända sig om? Orkar inte, vågar inte. Jag vänder ryggen mot fyrverkerierna. Ser alla familjer med tindrande ögon och hör deras ”oooooh” och ”wow”. Vill dela stunden med dem, med min familj,  framför allt med Hannah. En sorgsen känsla attackerar,  tårarna bränner i ögonen. Kontrasterna känns bisarra.

När fyrverkerierna nästan är över vill Linus därifrån.  Han och jag går i förväg.  ”Så kul vi haft” säger han.  ”Nej, inte jag” säger jag.  ”Jag känner mig ledsen,  för jag fick inte se”. ”Förlåt.  Förlåt mamma” upprepar Linus ärligt flera gånger. Ja alltid…❤

%d bloggare gillar detta: