Dans med svåra steg

Min resa med autism, epilepsi, ADHD och IF i familjen

När man är NPF-förälder är dalarna så branta och hala samtidigt som man liksom lätt flyger upp på topparna när möjligheten öppnar sig. Snabba svängningar mellan total orkeslöshet och genuin lycka. Det är som att allt jag hanterat, sörjt, alla tuffa situationer…det ligger liksom gömt och pyr inom mig och när något nytt jobbigt eskalerar rinner det snabbt över. Man faller så handlöst ner för branten direkt, ner till uppgivenheten, sorgen, rädslan, oron och ledsenheten.

Senhösten/december har varit där, långt nedanför branten. Linus har varit helt ur balans och det har fullständigt dränerat oss. Jag har tassat på tå, varit på helspänn och ständigt beredd på det värsta. Så många bisarrt tuffa situationer, så mycket tårar från både honom och mig. Vissa kvällar när Linus varit uppe och kissat vid 22-tiden och jag krupit ner bredvid honom, har jag legat och verkligen försökt att andas så tyst som möjligt. Livrädd att minst ljud ska trigga igång honom. Livrädd för ett nytt långt sammanbrott. Livrädd för timmar i ständig strid i natten. Livrädd för intensiteten i hans känslor. Orken är bara slut, inte en enda gång till… Allt kommer tillbaka – sommarens kaos, förra hösten kaos, allt finns kvar i mig.

Situationen var ännu en gång ohållbar. Det insåg Linus duktiga läkare på hab också. Hon ringde mig en gång i veckan under jul- och nyårshelgen för olika medicinjusteringar. Den 5 januari fick han en ny medicin och allt bara vände på några dagar. Vår älskade underbara Linus kom tillbaka!

Ilskan är som bortblåst och glädjen glittrar i hans ögon igen. Som jag saknat att få kramas. Som jag saknat att kunna göra något tillsammans. Som jag saknat att skratta tillsammans. Som jag saknat honom, vår goa Linus!

Jag njuter av honom och suger i mig varenda bra sekund. Varje bra dag är så värdefull. Och det är nu det märks att man är en NPF-förälder. För lika snabbt som jag rasar ner i ett svart hål när det är tufft, lika snabbt och lätt flyger jag mot toppen. Jag kan nu gå runt med en känsla av eufori, den renaste lyckokänslan, bara för att Linus är glad. Idag när jag gick en promenad i parken, kom jag på mig själv med att gå och le för mig själv. Jag kände mig plötsligt bara stark. Ni vet den där ”I’m the king of the world”-känslan. En kanske orimlig glädje för neutrala ändå väldigt krävande dagar.

Linus fick för sig att han ville sy för en vecka sedan. Jag hängde på låset till tygaffären och som vi sytt den här veckan! Linus gör aldrig något lagom utan detta är nästan hela vår existens just nu, att trä trådar, men vad gör väl det? Det är lugnt, tyst och vi gör något tillsammans – som jag älskar det!

%d bloggare gillar detta: