…så ursäkta röran! Hoppas få ordning här inom kort.
…så ursäkta röran! Hoppas få ordning här inom kort.
En sak som jag tror är gemensamt för många barn med autism är passionen för upprepningar. Kanske tycker ni med neurotypiska barn att de kan tjata om samma saker. Men tro mig, ni är i division 6 i tålamodsligan och vi npf-föräldrar är i Champions League. Det är en bisarr del av autismen. Mycket kan jag liksom logiskt förstå, men detta är bara märkligt!
Linus har ca 3-5 saker han ständigt frågar. Över lång tid kan sen frågorna bytas ut, men gemensamt är att det handlar om uppblåsbara saker eller elektronik. Just nu är det:
När vi vaknar på morgonen säger han sällan god morgon, utan börjar med en av sina standardfrågor. Samma fråga kan staplas på varandra – så fort jag svarat kan den komma igen och igen. De finns där kontinuerligt under dagen. Varje dag. Många många gånger. Svar krävs inom typ två sekunder.
Jag försöker svara lugnt och trevligt varje gång. Försöker skaka fram lite entusiasm när jag förklarar hur en ballong fungerar för 25e gången samma dag. Det kräver onekligen ett stort tålamod, det kan kännas som man håller på att bli galen inombords, men är ändå helt okej om man jämför med att hantera de starka känslorna. Men ibland blir det riktigt jobbigt, när jag och Jocke måste prata kort om något viktigt och Linus stressad står bredvid och ska överrösta oss med sina frågor. Vi förklarar att vi måste få prata men han får bara panik eller blir frustrerad för att han inte får svar. Samma svar som han fått 1000 gånger…🤔 Då kan det rinna över för mig.
Funderat på dessa ständiga upprepande frågor; vad är anledningen? Tvång? Eller är det helt enkelt så att det är exakt lika roligt att fråga om ballongen läcker som att se den bästa scenen ur filmen Cars om och om igen? Att själva upprepandet lugnar och ger en tillfredsställelse? Tänk om han kunde förklara!
Igår kom detta upp i min lilla slutna ”autism-mammagrupp” på Facebook (vi är ett gäng som följt och stöttat varandra i ca 3-4 år nu). Oj vad vi delar samma knasiga vardag, springer i samma bisarra ekorrhjul av upprepningar! Det är på något sätt skönt att få dela och läsa om varandras vardag, att få känna igen sig – för jag känner sällan igen mig längre annars. Vi förstår varandra precis och peppar varandra. Guld värt ❤
Sen har vi de mer charmiga rutinbundna upprepningarna. Om jag nyser säger han ”Prosit” och då måste jag säga ”Tack”. Gör jag inte det påtalar han ”Jag sa Prosit”, så jag kan tacka. Likadant om jag hostar. ”Host host” säger Linus och jag ska tacka. Han hör våra nysningar även om han är i ett annat rum och ropar. Ibland händer det att jag hostar till när vi håller på att somna. ”Host host” mumlar en sömndrucken Linus i mörkret. TACK svarar jag och somnar med ett leende – go underbara unge ❤
Igår skrev jag om olika utmaningar på lekplatser för barn med intellektuell funktionsnedsättning eller autism. De kanske inte alltid är optimala men lekplatserna finns, de utmanar och stimulerar till träning och utveckling. Det är mer än man kan säga om särskolans skolgård. Så här ser Linus ut:
That’s it. Detta är den skolgård som Malmö stad erbjuder de barn som bäst behöver en utemiljö som stimulerar träning av motorik och socialt samspel. Barn med till exempel downs syndrom, autism och intellektuell funktionsnedsättning. Vissa beroende av rullstol.
När Linus skulle börja i höstas och jag såg detta fick jag en klump i magen. Det har varit prat om att fixa detta sen 2016, men det stannar vid just prat, trots skolans påtryckningar. Jag la in ett klagomål till kommunen och fick svaret att de identifierat Lindängeskolans särskolas utemiljö som ett område som behöver förbättras och åtgärdas, att det pågår förhandlingar mellan grundskoleförvaltningen och hyresvärden och att detta är anledningen till att det dragit ut på tiden.
Det var i höstas och särskoleverksamheten hade då funnits där några år. Det finns fortfarande inga konkreta planer. Det talas om nya lokaler 2022 – kanske tycker de att det är onödigt att fixa detta innan?
När Linus började skolan i augusti fanns det även en gräsmatta direkt utanför hans klassrum. Det var perfekt att kunna spralla av sig där när det behövdes. Men den togs bort efter nån månad och ersattes med ett högt byggstaket och ett nybygge av ett höghus. Det är tur att Linus har fantastiska pedagoger som gör mycket trevliga utflykter under skoltiden. Fritids har av förståeliga skäl svårare att bege sig iväg eftersom barn hämtas på olika tider.
Att detta är den skolgård som erbjuds särskolans barn under så många ÅR är både skamligt och diskriminerande. Jag blir så arg när jag tänker på det. Nu har jag satt frustrationen på pränt och ska lägga locket på igen. Har inte råd med sånna här energitjuvar. Malmö stad, skärpning!
Förra veckan blev jag intervjuad av en tjej som studerar miljöpsykologi och landskapsplanering. Hon skulle skriva ett arbete om lekplatserfarenheter för barn med psykiska eller kognitiva funktionsnedsättningar; vad är bra, dåligt, med vad behövs stöd osv. – ett spännande och viktigt ämne!
Efterhand som vi samtalade inser jag hur svårt det här området är och att det inte finns ett enkelt svar. Alla barn med någon form av funktionsnedsättning har sina specifika behov och svårigheter. Här är i alla fall några aspekter av lekplatsers utformning ur Linus och vårt perspektiv:
Alla dessa höga höjder! Varför? Detta är något som gett mig pulsökning och stress i många år. Klätterställningar är höga, ibland faktiskt onödigt jättehöga. Konsekvenserna vid ett fall från vissa hade varit förödande. Med ett barn som har en klumpig och försenad grov- och finmotorik, dålig balans och ibland ett slappt handgrepp i kombination med noll insikt om farligheter, finns många risker med klättring på hög höjd. Varför byggs inte fler lekplatser som den utanför barnhabiliteringen – klätterställning på bredden som är ofarlig att falla i från?
Det senaste året har hans motorik utvecklats, han klättrar bättre och säkrare men långt ifrån som sina jämnåriga. Hans insikt om risker är inte lika mycket i kapp. På vår närmaste lekplats, teaterlekplatsen i Malmö, finns en ”brandmansstång” på hög höjd. I söndags ser jag plötsligt hur Linus tar tag i den för att hiva sig ut. Halva parken hörde nog mitt ”neeej!”. Han lyssnade och avbröt, den här gången… En annan sak som får mitt hjärta att stanna då och då är när han står högst upp och lutar sig fram över staketet. Han är ju liksom snart 1.30 lång och det staketet är inte anpassat för att skydda så stora barn från att falla över. Man utgår nog ifrån att man vid det laget inte gör så.
En annan aspekt av klätterställningarna är metalltrapporna. Klätterställningen där vi bodde innan hade en trappa med ovanligt höga trappsteg och jag vet inte hur många gånger jag fångat upp Linus som trillat baklänges.
Vatten! Ett fantastiskt roligt inslag på en lekplats – vid varmt väder. Annars kan vi inte besöka en sådan lekplats. Hans längtan efter att plaska i vatten vinner över våra nej alla gånger 😀 Nä, de lekplatserna får vi helt enkelt avstå de kallare dagarna.
Höjdskillnader i marken – fint och roligt…och ibland omöjligt att uppfatta? På hav- och strandlekplatsen ute i Sibbarp har man runt klätterställningen lagt sån där mjuk asfalt med lite svikt. Den är lagd som små kullar och dalar som ska se ut som vågor runt piratskeppet. Jätteroligt och bra träning, men det var länge helt hopplöst för Linus som inte kunde uppfatta, tolka och förstå höjdskillnaderna i marken. Han sprang på och stupade. Varje gång. När han var ca 6 år började det bli bättre.
Staket…åh vad jag ofta drömde om staket runt lekplatsen när han var yngre, ibland fortfarande. Jag drömmer om en lekplats där jag kan släppa taget och låta honom vara självständig och i fred. Där jag vet att han varken kan försvinna i väg eller trilla ner. Fram med mer staket och lägre höjder.
Gunga är kul! Däckgungorna och gungorna man kan ligga i är bäst. De där rektangulära platta gungorna kräver mer av balans och koordination, eftersom plasten är mer hal och sittdelen är smal. Det går oftast bra numera, men då och då halkar Linus av och trillar i marken.
Andra människors kreativa inslag kring lekplatserna – en utmaning. Idag flyttar många ut sitt umgänge till parkerna. Kloss med lekplatsen sker grillning och kalas. Ur mitt eget personliga perspektiv tycker jag detta är härligt. Ur mitt perspektiv som npf-förälder – jobbigt. Linus vill vara med på alla dessa picknicks, går fram och ber envist om fika/godis. Grillarna blir ytterligare en risk att ha koll på så han inte springer för nära. Och det värsta av allt: kalas och ballonger…!
I söndags när Jocke var i parken med honom kommer en familj och ska ha barnkalas, med massa ballonger och en stor HELIUMBALLONG. Heliumballonger är en av Linus fixeringar och största passioner. Jocke får stå i en halvtimme som skyddsmur mellan kalaset och Linus som springer och försöker ta sig fram samtidigt som han utstöter ett frustrerat ilsket ljud. Efter han halvtimme kraschar han fullständigt och bara gråter förtvivlat. Efter lunch när vi skulle ut igen var familjen kvar men kalaset var slut. Nu lyckades Linus hålla sina känslor i schack och med en charmig envishet gick vi därifrån med sex ballonger…
Ja, detta var lite av de fysiska utmaningarna. Vad har jag missat? De sociala utmaningarna är ett helt eget kapitel. På plussidan har vi grönska, kojor och lekfordon på lekplatser. Det kan ju räcka med en stubbe att sitta på och en ratt, så är Linus helnöjd.
Vid intervjun diskuterade vi kring vad som underlättade/stimulerade lek. Linus har ju svårt att leka rollekar och regellekar, han leker inte så mycket på det ”vanliga” sättet. Han leker istället genom att dramatisera olika filmklipp han sett med ljud och kroppen. Och jagas är kul. Jag konstaterade under samtalet att han leker mer ute än inne och anledningen till detta är enkel: Det är lättare att leka med kroppen än knoppen!
Den 20 september 2015 skrev jag om en bra liknelse jag hade hittat, formulerad av beteendevetare Jessica Jensen. Hon menar att barn med autism är som tåg och att vi vuxna ska vara deras spårläggare. Tåg-barn behöver sitt spår och sin tidtabell för att fungera, de har svårt för att starta, stanna och plötsligt svänga av i sin vardag och i sina aktiviteter. Andra barn är mer som bilar, mer flexibla. Bilarna klarar att svänga plötsligt, till och med göra en U-sväng och börja om. Men puttar man ett tåg för plötsligt åt något håll, om man kommer med ett krav det inte räknat med i sin rutt … då spårar det lilla tåget ur.
Ett urspårat tåg behöver mycket hjälp. Vi vuxna ska inte berätta att tåget gjorde fel som välte, utan att hjälpa det tillbaka på ett spår igen, vilket spår som helst. Om ett tåg ofta spårar ut måste vi vuxna lägga ett bättre och tydligare spår. Det är alltid lättare att förbereda tågrutten, än att hantera en urspårning. En sak fastnade extra hårt i mitt minne då 2015, något som verkligen hjälper mig i utmanande situationer:
Min viktigaste uppgift när ett tåg spårat ur eller håller på att spåra ur är att hjälpa det tillbaka på ett spår igen, vilket spår som helst. Idag lyckades jag hålla huvudet kallt i en stressad situation, lägga ett nytt spår och undvika ett meltdown. Mer om det strax.
Socialt samspel med barn är svårt. Följsamma lite äldre barn som förstår att Linus har svårigheter går bra, men jämnåriga och yngre…svårt. Härom dagen var vi ute på gården och Linus fick vara med några andra barn och en pappa i olika lekar/tävlingar (springtävling, hoppa-groda-tävling osv). Linus glittrade och hade så kul! Han följde inte regler, kan inte hoppa groda så han sprang osv, men pappan förstod, slätade över och tystade ner de andra barnens påtalanden om fel och fusk. Det var fint att se, det värmer hjärtat. Sen går pappan med sitt barn och de något äldre barnen deklarerar att de nu vill leka själva. Men Linus är inte ”klar”, han är inte redo att byta spår. Han kan inte byta spår. Det hela slutar med att Linus jagar efter en något äldre flicka som cyklar, försöker slita tag i hennes cykel så hon ska stanna kvar och leker, gråter, skriker i fullständig panik…
Idag efter skolan, flera barn ute på gården. Linus och några andra cyklar. Linus tycker det är roligt att jagas och vill jaga en 4-åring som han känner. Det vill inte det barnet, han blir rädd och ledsen. Om Linus hade varit lugn och sig själv hade han snappat upp detta. Han vill ingen illa, säger alltid förlåt när han gjort fel osv. Han är otroligt omtänksam. Men nu, just nu susar han fram i brant nerförsbacke i ett spår utan förgreningar i hans hjärna. Han tar inte in vad jag säger, han reagerar inte på att barnet är argt och ledset. Hans hjärna är i totalspinn, övertrött och låst. Han vill jagas, gå nära, skrämmas, kan inte sluta… Barnet flyr men återkommer hela tiden, ett äldre syskon vill skydda. Fem barn cirkulerar runt Linus, på sparkcyklar och med spring. Det är alldeles för rörigt för honom.
Inombords blir jag väldigt stressad. Linus börjar blir arg och är uppvarvad. Här gäller det att hålla huvudet kallt, inte dras med i hans affekt utan tänka snabbt. Jag ser olika tänkbara scenrion framför mig; gör jag si kommer det bli så osv. Jag kan honom så bra, vet precis var han befinner sig mentalt. Prio ett är att se till att inget barn hamnar i kläm så klart. Jag håller mig nära och ställer mig i vägen. Jag rör/begränsar honom bara när jag verkligen måste stoppa, för jag vet att ett meltdown är otroligt nära. När jag måste ta tag i honom får jag slag och sparkar tillbaka. Kan jag bära in honom? Det gjorde jag när han var yngre och allt spårade ur – med massiva sammanbrott som följd. Inte det bästa och faktiskt, jag klarar inte det längre. Linus är 1.30 lång och stark. Nej, det alternativet stryker jag snabbt i mitt huvud.
Inser, jag måste lägga ett nytt spår. Jag måste få upp tåget som håller på att välta – jag måste få tåget att byta riktning. Men vad är tillräckligt starkt, vad kan jag avleda med? Försöker först med något gott. Jag säger inte ”Sluta så får du glass”, utan jag låtsas som om den situation vi befinner oss inte finns. Jag säger med lugn entusiasm ”Linus, ska vi gå in och mysa i soffan med en glass?!” – som om jag precis kläckte idén. Men Linus verkar inte höra – noll reaktion. Testar något annat: ”Linus kom! Vi går in och testar det där pysslet du fick i födelsedagspresent, där man fyller en magisk penna med vatten och målar”. Klick – tåget hoppar från okontrollerad rusning i nerförbacke till stabil lugn framfart i vacker idyll på under fem sekunder.
Vi går lugnt in, Linus är så glad och spänd, som om inget av det andra hade hänt. Han sitter lugnt och målar i tio minuter innan han intar soffan. Jag känner den där tomma känslan som man gör efter att nästan ha tappat kontrollen på ett skenande tåg mitt bland barn/föräldrar och räddat situationen i sista stund efter cirka kvartens kaos. Jag ogillar dessa ofrivilliga uppvisningar bland folk jag inte känner skarpt. ”Mamma, nu vill jag ha glass” hör jag från soffan från en mycket trött liten kille ❤
En liten rapport från flyttkaoset. Nästa fredag går lasset, men vi fick nycklarna i måndags. Jag älskar verkligen lägenheten, samtidigt en stor omställning efter över nio år i radhuset. Det är svårt att verkligen ta in att detta är vårt hem om en vecka! Hittills går det förvånansvärt bra med Linus. Bara en gång har han klättrat på lådorna och byggde en koja över de som det står ”Aktas” på medan Jocke dammsugade. Annars håller han sig i soffan gungandes framför TV:n, så som han trivs bäst inomhus och bara konstaterar liksom att saker försvinner. Han förstår inte det här fullt ut, men vårt nya garage är han glad för i alla fall 😅
Vi var hos hans neurolog i veckan. Det är konstigt, men för mig innebär ett sånt besök en otrolig anspänning och jag vet inte riktigt varför. Det går ju bra. Kanske är det gamla känslor som väcks till liv. Kanske är jag nervös för vad läkaren ska säga. Kanske är det en oro inför Linus i ny miljö och eventuella svåra situationer som vi kan hamna i. Jag vet inte, men hela kroppen känns i uppror från det jag vaknar och efteråt är jag helt slut.
Vi har nu haft ett års paus i medicinutprovningarna. Det har varit otroligt skönt efter att ha trappat upp och ner olika mediciner oavbrutet i fyra år dessförinnan. En paus från oro för biverkningar, besvikelse när ytterligare en medicin inte fungerar och perioder av svajig epilepsi. Linus har mått bättre, varit piggare och gladare. Jag nästan glömmer, eller förtränger, vad han faktiskt påverkas av varje dag. Två mediciner på morgonen, fyra mediciner på kvällen när ADHD-medicin och Melatonin läggs till. I princip dagliga epilepsianfall, men av den lindriga typen. Nästan varje morgon, ibland när han vaknar vid 22-tiden. Det är bara vardag, allt.
En del av mig vill inte röra medicinerna eftersom han just nu slipper de långa frånvaroanfallen på 20 minuter. En del av mig har gett upp och tror ändå inget hjälper. Men läkaren förklarade att det inte är bra för hjärnans utveckling att gå med dagliga anfall heller. Han vill långsamt och försiktigt testa en ny medicin, han har inte gett upp. Jag inser att då kan inte jag göra det heller. Men det känns tufft att öppna den här dörren måste jag säga. Först ska vi sakta trappa ut en av hans mediciner och därefter låta honom vara några veckor med bara en medicin för att verkligen se hur han mår då och hur epilepsin ter sig. Han har inte haft bara en medicin sedan han var två år. Nervöst. En rädsla hugger tag i magen när jag tänker på det. I början av sommaren ska vi sedan långsamt trappa upp den nya medicinen. Hoppas hoppas det hjälper honom. Vi väntar med nedtrappningen tills flyttlasset gått, sen kör vi. Håll tummarna för Linus 💜
Som Linus längtat och väntat på den här dagen – hans födelsedag! Han har frågat x1000, vi har räknat ner veckorna och dagarna. Nu är han 7 år!
Tror han satte världsrekord i glittrande ögon i går kväll när jag bäddat ner honom och vi sa go natt. I morse vaknade han först 04.30 och frågade om han fyllde år. Jag sa grattis och han var så glad, men sen…anfall i minst fem minuter, där han satt och upprepade en fras med dimmig blick och fick några enstaka småryck i armarna. Dessa ”lätta” anfall tillhör vardagen, även födelsedagar tyvärr. Efter det somnade vi om till 06. Jag instruerade honom att stanna i sängen, så jag kunde hämta de andra. ”Glöm inte paketen!” ropade Linus med stor entusiasm.
En sån här dag är hans starka känslor underbara, för de går bara på ett håll. ”Åh taaaack!”, ”Precis vad jag önskat mig!” och ”Så snälla ni är” varvades hela paketöppningen. Favoriterna blev nog lastbilen Mac från filmen Cars, lektält med Mac, wallstickers med Blixten och en stor Flamingo-heliumballong.
Vid paketöppning märks hans autism fortfarande lite. Upp till han var tre år ville han inte befatta sig med paket överhuvudtaget. Han förstod inte vad som skulle hända och det var bara ett obehag att fly ifrån. Nu vet han, men, han måste se själva saken han får direkt – annars förstår han inte. Förra året fick han t ex en sparkcykel och den var nedpackad i en kartong med en bild på en sparkcykel på. Det hjälpte inte – han förstod inte vad det var förrän han kunde se själva cykeln. I år var det två saker som låg i brun kartongpapp. ”Kartong, det var inte så roligt” sa Linus och tänkte lägga det till handlingarna.
Efter frukost bar det iväg till skolan – Linus hade med sig glasstårtor och sina hembakade kolakakor att bjuda kompisarna på. De dukade långbord och Linus fick äntligen ha på sig födelsedagshatten. Han kom hem mycket nöjd.
Ikväll har vi ätit kladdkaka och lekt med presenter. Enda gången idag det höll på att gå åt skogen var när Linus först envisades med att bara han skulle få tårta, antagligen för att det var så roligt att skära den själv eller nått. Med lugn och lite tid, vände det och Linus började istället lägga över en massa på min tallrik 🙂
Firandet kommer fortsätta i helgen med kalas på Busfabriken och besök av mormor och morfar. Han somnade glad och väldigt trött. Grattis min älskade Linus – är så stolt över att få vara din mamma!
Vi befinner oss i flyttkaos just nu – den 12 april går flyttlasset till en stor 5-rumslägenhet. Det är mycket jobb, men samtidigt väldigt roligt och spännande! Kanske blev några förvånade att vi som småbarnsfamilj lämnar ett radhus i ett villaområde mot en mer centralt belägen lägenhet, men det finns mycket tanke bakom beslutet. Det var lite svårt att släppa husdrömmen, men skulle vi haft tid och ork att sköta ett hus?
Idag har vi en egen trädgård – minimal men vår egen. Är inte det perfekt? Njae, Linus som har svårt att leka nöjer sig inte några längre stunder där. Det blir mest diskussioner kring att han vill in i förrådet och hämta ut vattenslangen eller uppblåsbara saker och förmaningar om att sänka volymen, att inte mecka med parabolen och att inte klättra över det höga staketet till grannen. Nej trädgårdshäng är inte det vi ägnat oss åt mest.
På framsidan finns en bilfri innergård och det var guld värt när Hannah var liten och faktiskt kunde gå ut själv. Linus kan vi inte släppa ut ensam så den vinsten har nu försvunnit. Där finns ingen rolig lekplats och ingen stimulans för Linus, så vi brukar åka iväg till olika temalekplatser i Malmö så ofta vi kan. Nu kommer vi bo på gångavstånd till både Kungsparken och Pildammsparken och flera roliga lekplatser!
Det är inget enkelt liv och det gäller att hushålla med energin för att hålla. Det finns inga marginaler för någon extra belastning. Vi behövs båda hemma så mycket som möjligt – för att hinna med det som ska skötas i hemmet och för att finnas där för Hannah också. Linus kräver ju en vid sin sida hela tiden. Nu kommer vi inte längre ha någon trädgård att sköta och vi slipper sopa upp hela gatans löv som alltid blåser in och samlas på vår framsida. Vi forsätter bo i hyresrätt, så går något sönder lyfter vi på luren.
När jag efter flytten får lite egentid eller vi har avlösarservice, kommer allt finnas runt hörnet: gym på gatan (vi får väl se hur det blir med det 😉😂), konditori på bottenplan, frisör, parker, affärer och restauranger. Kvällspromenaden på våren/sommaren kommer nu bli i stora vackra Pildammsparken! På helgen kan vi skicka ner Hannah två trappor och köpa nybakade frallor på cafét.
Jag kommer kunna gå till jobbet på 5 minuter – även det en vinst. Förutom att det känns underbart smidigt, känns det tryggt att veta att jag väldigt snabbt är hemma och kan ta bilen om Linus fått ett långt epilepsianfall i skolan. Det är, peppar peppar, inte ofta det händer för tillfället. Men när det händer, känns varje minut extra som en timme.
Det kommer nog bli en jobbig övergång för Linus som mår bäst av det välkända och trygga. Vi har väntat med att berätta för honom. Flyttkartongerna började staplas i vardagsrummet, men han frågade ingenting. Han tänker inte så, kan inte föreställa sig vad det kan betyda och har svårt att se sammanhang. Men förra helgen när jag två gånger hade nekat honom saker ”för att de är nerpackade” kände jag att det nog var dags att förklara.
Jag: ”Jag ska berätta varför vi packar saker i lådor. Vi ska flytta till ett annat hus”.
Linus: ”Neeeej, det vill jag inte, det känns läskigt…”.
Jag: ”Vet du vad som finns i det nya huset? En garagenedfart som öppnas med tag och vi ska få köra ner där. Det blir VÅRT garage!”
Linus:”JAAAAAAAAAAAAAAAA!!!”
Det blir nog bra det här 😀🎉
I november blev jag kontaktad av två sjuksköterskor som läste sin specialistutbildning till distriktssköterskor på Karolinska Institutet. De skulle skriva sin magisteruppsats och ville skriva om mammors anpassningar till barn med autism och/eller ADHD samt hur mammorna återhämtade sig. Ett syfte var att öka distriktssköterskornas förståelse för den här föräldragruppen och på så vis kunna ge dem ett bra stöd. Istället för intervjuer skulle de använda bloggtexter – spännande upplägg. Roligt att det jag skrivit kunde användas på det här sättet också.
Nu är uppsatsen klar – läs den!
Den heter ”Beskrivning av sex mammors anpassningar till barn med AST och/ellerADHD samt hur mammorna återhämtar sig, utifrån deras egen beskrivning i bloggar”
Länk till uppsatsen: Ivarsson-Mattsson-1
Författare: Lisa Mattsson och Anna Ivarsson
Jag känner verkligen igen mig när jag läser den. Ständiga anpassningar – alltid varje dag. Av omgivning, aktiviteter, rutiner, mat, kommunikation, bemötande osv. Planering, ändrade planer, förberedelser, att välja bort aktiviteter och en stor påverkan på det egna sociala livet. Alltid full kontroll, ligga steget före och effektivt läsa av omgivningen, förutspå fallgroparna och förebygga/avleda. Det här sista är t.o.m. Hannah numera grym på!
Men det är även anpassningar man gör med sig själv som att ändra förväntningar, lågaffektivt bemötande och att inför barnet kontrollera sina egna känslor även i kaos och kraschar. I uppsatsen nämns även den oro som är ständigt närvarande i livet.
I resultatdiskussionen konstaterar författarna att vi trots alla anpassningar, ändå ställs inför oförutsägbara situationer. Jag tänker, om ni bara visste hur ofta!
Uppsatsen handlar också om strategier för att orka. Tror vi alla var överens om att det är viktigt att faktiskt ge sig själv lite egentid ibland och hur viktigt det är att vara ”energismart”, vilket innebär att inte lägga energi på oviktiga saker och välja sina strider med omsorg. Jobbet kan vara en paus från rollen som mamma med extra allt och på så vis ge energi. Sedan lär man sig att tanka om på kort tid, verkligen njuta av de fina stunderna maximalt och glädjas åt ”det lilla” (även om inget framsteg är litet i den här världen).
Ett av citaten från min blogg i uppsatsen var ”Säkerhetsföreskrifterna på flyget kan praktiseras även för npf-föräldrar: Sätt på syrgasen på dig själv först, så att du sen kan hjälpa andra mycket bättre”. Det är precis vad jag ska göra i helgen. Ett dygn på spa. Jag ska varva ner, bada, slappna av, prata klart meningar, skratta, sova ostört och äta gott. Det ska bli underbart.
Tack Lisa och Anna för att ni ville sätta fokus på ett annorlunda föräldraskap i syfte att öka förståelsen och stödet från sjukvården!
På Instagram: dans_med_svara_steg
