Dans med svåra steg

I februari 2020 skrev jag: ”Korttidsboende… Ett ord som länge fick magen att bara vända sig. Jag har värjt mig, inte ens velat diskutera det. Det bara går inte – lämna bort sitt barn… Lämna bort MITT älskade barn – för att vila eller göra något roligt? Det har känts som så fel, som ett misslyckande och som den totala känslan av att inte räcka till för honom. Tanken på att han skulle vakna på natten och vara ledsen…och att inte finnas där för honom med trygghet och kärlek… Den är så otroligt tung och smärtsam.

Men, sakta har insikten landat. Vi måste få möjlighet att slappna av och vila hemma ibland. Nu och framöver. Vi måste ladda om för att kunna ge allt igen. Och vi har faktiskt ett barn till – fantastiska Hannah som också ständigt anpassar sig och gör allt för att Linus ska må bra! Hennes liv, hennes rätt att kunna göra vad hon vill i sitt hem, hennes rätt att ha tid med oss föräldrar – den är lika stor som för Linus. Båda barnen ska må bra.”

Linus fick beviljat två dygn per månad på korttidsboende (kortis) och i mars i fjol började han där, men bara fyra timmar på eftermiddagen. Jag klarade inte att lämna honom på natten, inte än. Han kändes inte redo, jag var inte redo. Tanken var lika svår att närma sig som innan, även om vi nu hade tagit steget till en plats. Några få gånger försökte jag nämna att man kan sova på kortis för Linus, som reagerade med oro och ett bestämt NEJ – det ville han absolut inte.

Sakta sakta har jag börjat bearbeta och smälta det faktum att vi behöver kortis i vår vardag – nu och säkert mer längre fram. Vi måste ha paus och återhämtning. Linus behöver vänja sig och acceptera det som en del i vardagen och det som är svårt nu kommer inte att bli ett enklare steg om ett eller tre år. Vi måste rycka plåstret helt enkelt, bara göra det. Vi bestämde att påskdagen skulle bli första övernattningen.